​Donationsansvarig läkare efterlyser ökad nationell samordning av vävnadsdonation

Både i regionen och nationellt behövs ökad samordning av vävnadsdonation.

Hornhinnor är ett exempel på vävnader som tillvaratas på en speciell avdelning för vävnadsdonationer på Akademiska. 2017 hade sjukhuset 35 vävnadsdonatorer som donerade en eller flera vävnader.

Det skulle göra arbetet mer effektivt och göra Sverige mindre beroende av importerad vävnad, anser Helena Almén, donationsansvarig läkare i Uppsala-Örebro sjukvårdsregion. Den 8-14 oktober infaller Donationsveckan, en årligt återkommande kampanjvecka initierad av Socialstyrelsen som bland annat syftar till att få fler att ta ställning till donation.

– I Uppsala-Örebro sjukvårdsregion finns en bra organisation för att utreda och tillvarata vävnader från avlidna donatorer, främst hud och hornhinnor men också hjärtklaffar. Dock behöver verksamheten bli mer hållbar på längre sikt. Svensk vävnadsdonation ger högre patientsäkerhet och kostar mindre än importerad vävnad, säger Helena Almén, läkare inom anestesi, operation och intensivvård på Akademiska sjukhuset.

Hon är sedan i februari ansvarig donationsläkare i sjukvårdsregionen, en roll sominnebär övergripande ansvar för organ- och vävnadsdonation från avlidna, att samordna arbetet i regionen och stötta de lokalt donationsansvariga läkarna och sjuksköterskorna.

Helena Almén anser att syftet med den årliga, nationella donationsveckan – att få fler att ta ställning till organdonation – är otroligt viktigt.

– Donationsviljan i Sverige är god. Åtta av tio personer är positiva till organdonation efter döden men det avspeglas inte i statistiken. Idag väntar över 800 personer på ett nytt organ. Fler skulle behöva göra sin vilja känd. Det skulle rädda liv och underlätta för närstående i en svår situation. För att lyckas måste vi informera och skapa engagemang hos vårdpersonal och allmänhet, och arbetet måste ske kontinuerligt året om, inte bara under temaveckan, framhåller hon.

Vårdpersonal har en skyldighet att se till att de som i livet önskat bli organdonatorer ska få möjlighet till det efter sin död. Att det inte alltid sker har flera orsaker. En, menar hon kan vara kunskapsluckor om vad man får göra och hur man ska agera, men även osäkerhet, en rädsla att göra fel i en ovan situation:

– Ibland finns uppfattningen att man måste vara ung och tidigare helt frisk för att få bli donator, men det stämmer inte. Det finns ingen övre åldersgräns. Vår äldsta organdonator hittills i regionen var 89 år.

Enligt Helena Almén bör arbetet med att identifiera fler organdonatorer inte bara ske inom intensivvården, utan också i samarbete med andra specialiteter, till exempel akutsjukvården.

– Det måste vara lätt för vårdpersonalen att göra rätt när man ställs inför en möjlig donator. Förhoppningsvis kan den nya donationsutredningen ledd av Sten Heckscher leda till sådana förslag. Här har Sveriges alla regionalt donationsansvariga läkare och sköterskor haft tillfälle att lämna synpunkter, avrundar hon.