[Sommarläsning] Elva är nog inte Håkan Tenelius favoritsiffra. Den 11/11 2011 var dagen då DN lanserade Myten.
Den användes flitigare än kolbiten vid valet 2014 och ännu i våra upplysta dagar finns folk som tror att anställda inom privat äldreomsorg väger blöjor för att spara pengar. Men redan den 11 oktober 2011 avslöjade DN att sjuka åldringar dog, i alla fall på Caremadrivna Koppargården.
Håkan Tenelius hade värvats av dåvarande Folkpartiet till Stockholms stadshus som tjänsteman, blev ordförande i Norrmalms stadsdelsnämnd, pr-konsult och presschef på Samhall. Lobbyist på riktigt blev han 2011, då Almega rekryterade honom som PA-chef på Vårdföretagarna.
Med början samma höst fick han från insidan hantera det största mediedrev Sverige skådat. När Caremaaffären brakade loss förvärrades den av att vårdföretagets ägare lade munkavle på vdCarl Gyllfors, som från sin tid som vd på Aftonbladet visste att tystnad tolkas som att kritiken är korrekt.
Den 11 november lyfte DN:s chefredaktör Peter Wolodarskiansvaret för ”Caremas flagranta vanvård” till Almega. Redan dagen därpå kallade regeringen till presskonferens, Stockholms stadshus sade upp Caremas avtal och vårdföretagen stämplades som en bransch i kris. Medierna över hela landet jagade missgrepp hos privata aktörer.
Det är svårt att ens hitta på ett sämre utgångsläge för en lobbyist. Håkan Tenelius anträdde en lång marsch i medial motvind. De mödosamma stegen, liksom snedstegen, beskriver han öppenhjärtligt i boken ”Välfärdslobbyisten” (Ekerlids Förlag). De ska inte upprepas här, men några glimtar kan inte skada.
Vårdföretagarna styrelse visste inte riktigt vad de skulle tro om Carema mitt i den intensiva mediestormen. Carl Gyllfors var tvungen att rusa från styrelsemötet sedan kvällspressen gjort löpsedlar på mordhot och börjat intervjua hans barn.
Styrelsen beslöt utreda om Carema skulle uteslutas för brott mot branschens etiska regler. När utredningen fann att Carema följde reglerna, vägrade DN Debatt att publicera resultatet. I stället publicerade DN en analys av TV4s programutbud.
På tre månader publicerades 4 000 artiklar om påstådd vanvård på Carema. Alla med en anhörig på ett Caremaboende verkade vilja klaga i medierna. Det fanns inte en chans att sakligt bemöta mediestormen.
Håkan Tenelius beslöt att gå systematiskt tillväga. Utredningar, statistik, saklig information till allmänhet och medier, Carema-spel med faktakort (DN avböjde att spela mot Tenelius), information vid parti- och fackliga kongresser, vårdfakta i fickformat till politiker och självklart deltagande i Almedalen.
2014 inträffade det Håkan Tenelius kallar ”undret i Almedalen”, tack vare den långa lunchkön på Högskolan. Han hamnade framför Aftonbladets Lena Mellin, som lyssnade, kollade och skrev om ”blöjan och råttan i pizzan”. Först då avtog mytbildningen och Tenelius kände lite medvind.
I stället fick Vårdföretagarna kämpa mot Vänsterpartiet som gjort vinster i välfärden till sin enda valfråga och med hjälp av LO skuffade kluvna socialdemokrater framför sig. Tenelius mötte mäktigt motstånd från medierna, men åtminstone en journalist gick mot strömmen.
TV4:s Ulf Kristoffersson presenterade nyheten att vårdföretagen inte vågade anställa av rädsla för valutgången. Han hånades skoningslöst i sociala medier, men gick vidare och tvingade Jonas Sjöstedt att medge att just de småföretagare TV4 intervjuat inte skulle drabbas.
Valfrihetsdebatten gick vidare och Vårdföretagarna anlitade MSL för kampanjen Systemmannen, där Elisabet Höglund fick rakpermanent och Anton Hysén och John Alvbåge en uppläxning om korrekt beteende under täcket. Spridningen på sociala medier blev succé.
Långsamt vände opinionen och i fjolårets Almedalen var varken vinster (som nu utreds av Ilmar Reepalu) eller vanvård någon stor fråga.
Så om du är lobbyist och tycker att ingen lyssnar, av Tenelius bok kan du lära att trägen vinner. Och blöjvågar finns på alla proffsiga vårdföretag.
