Att drabbas av infektioner under sin sjukhusvistelse är tyvärr vanligt. För att förhindra utbredningen och arbeta förebyggande mäter alla sjukhus förekomsten av vårdrelaterade infektioner. Mätningarna tar lång tid men följs inte upp ordentligt. En av anledningarna är att personalen misstror resultatet. Detta visar en av studierna i en avhandling om patientsäkerhet från Linköpings universitet.
Årligen drabbas cirka nio procent av sjukhuspatienterna av vårdrelaterade skador. Ofta handlar det om infektioner som urinvägsinfektioner, infektioner efter en operation eller lunginflammationer. För att kunna förbättra arbetet, arbeta förebyggande och övervaka utbrott, mäter sedan 2008 alla svenska sjukhus under en dag förekomsten av vårdrelaterade infektioner. Detta görs två gånger om året i en så kallad punktprevalensmätning och innefattar alla inneliggande patienter på sjukhus samt två tredjedelar av patienterna inom psykiatrin. Men resultatet från mätningarna leder inte till handling visar Mikaela Ridelbergs doktorsavhandling.
Det här systemet finns för att man vill minska infektionerna och öka säkerheten för patienter. Men när verksamheterna inte litar på resultaten uteblir det man kunde ha lärt sig av mätningarna, säger Mikaela Ridelberg.
Det läggs alltså mycket tid på att samla in och att analysera data, men mindre tid på att omsätta den till arbete som skulle kunna minska de vårdrelaterade infektionerna.
I Mikaela Ridelbergs studie ingår 22 personer som arbetar med vårdrelaterade infektioner på sjukhusavdelningar runt om i landet. Dessa angav olika anledningar till att de misstror mätningarna. Den främsta är att tekniken anses invecklad, systemet svårt att rapportera i och de egna resultaten svåra att hitta. Utvärderingen, tycker de intervjuade, kanske kan ge en bild av utbredningen av vårdrelaterade infektioner på en nationell nivå, däremot inte på avdelningsnivå. De intervjuade anser också att metoden att mäta under enbart under en dag gör att det kan ge en osann bild av avdelningen, om det just den dagen är ett utbrott av infektioner.
Det finns en mängd bortförklaringar som att ”vi hade magsjuka på vår avdelning”, ”patienten kom från en annan avdelning och hade infektionen med sig till oss”. Jag önskar att de istället hade tittat på sina siffror och sagt, ”ok, vi har ett problem med katetrar och urinvägsinfektioner, vi jobbar med det”, säger Mikaela Ridelberg.
Hon anser att det krävs krafttag för att skapa strukturer för att lära av de förbättringsarbeten som görs. Inte bara inom den egna kliniken och organisationen utan även mellan kliniker och organisationer.
Förutom det återkommande fyndet att patientsäkerhetsrelaterade data inte leder till ett lärande visar avhandlingens fem studier att ökad kunskap genom utbildning i ämnet patientsäkerhet behövs till samtliga inom hälso- och sjukvården.
