En panoramaröntgenundersökning hos tandläkaren ger en generell bild av tänder och käkar. Som ett bifynd syns inte sällan tecken på åderförkalkningar inom området för halspulsådrorna. Dessa personer löper högre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdom och bör få rådet att kontrollera eventuella riskfaktorer i förebyggande syfte, enligt en avhandling vid Umeå universitet.
Karotisförkalkningar, det vill säga åderförkalkning i halspulsådern, i panoramaröntgenbilder är ett bifynd som sällan uppmärksammas av tandläkare, bland annat för att de inte haft kunskap om vad dessa bifynd har för betydelse, säger Maria Garoff, som är doktorand på Institutionen för odontologi och författare till avhandlingen.
Min förhoppning är att våra resultat leder till att tandläkare i högre utsträckning kommer att uppmärksamma karotisförkalkningar och ge patienterna rådet att göra en hälsokontroll för att se om de har oupptäckta riskfaktorer kopplade till hjärt-kärlsjukdom och därmed erbjuds förebyggande behandling.
Enligt Maria Garoff är det viktigt att poängtera att karotisförkalkningar i panoramaröntgenbilder är ett bifynd och att tandläkare inte ska utföra denna undersökning enbart med syftet att leta karotisförkalkningar.
Forskargruppen som Maria Garoff arbetar i har i studier kunnat visa att individer med tecken på karotisförkalkningar i panoramaröntgenbilder i större utsträckning drabbas av hjärt-kärlsjukdom jämfört med individer som inte uppvisar sådana förkalkningar. Hos vissa individer är förkalkningarna ett tecken på att de har en förträngning i halspulsådern, vilket innebär en förhöjd risk att drabbas av exempelvis stroke.
När individer som redan innan hade en känd förträngning i halspulsådern undersöktes med panoramaröntgenbilder framgick att majoriteten hade karotisförkalkningar. Däremot så kan varken storleken eller utseendet på förkalkningarna i röntgenbilderna med säkerhet förutsäga hur stor själva kärlförträngningen är, säger Maria Garoff.
Avhandlingen bygger på studier av två huvudgrupper av patienter. Den största gruppen utgjordes av 165 tandvårdspatienter med tecken på karotisförkalkningar som upptäcktes i panoramaröntgenundersökningar. Patienterna undersöktes vidare med ultraljud för utredning av förträngningsgrad i halskärlen och deras medicinska journaler granskades avseende tidigare hjärt-kärlsjukdom och förekomst av riskfaktorer. Patienterna i denna grupp jämfördes med en köns- och åldersmatchad referensgrupp som inte uppvisade karotisförkalkningar i panoramabilden.
Den andra gruppen utgjordes av 121 patienter med redan känd förträngning i halskärlen. Alla undersöktes med panoramaröntgenbild och merparten fick sina förträngningar bortopererade efter röntgenundersökningen. Förekomst av karotisförkalkningar i bilderna undersöktes och de utopererade förträngningarna, de så kallade placken, analyserades för innehåll av kalk. Kalkmängden i de utopererade placken jämfördes med förträngningsgraden i kärlet och med möjligheten att upptäcka karotisförkalkningen i panoramabilden. Karotisförkalkningarnas utseende i röntgenbilden studerades för att utvärdera om utseendet kunde relateras till graden av förträngning i halskärlen, vilket inte var möjligt.
