Digitala verktyg som främjar hälsan har svårt att nå ut och börja användas i vården.
Detta även om de visats ha god effekt. Maria Fagerström vid Linköpings universitet har i sin forskning funnit två avgörande faktorer: datahantering och styrning på flera nivåer i organisationen.
Maria Fagerströms intresse för forskningen föddes ur hennes frustration över att i sitt arbete som fysioterapeut ofta förväntas börja använda nya verktyg, trots att grundläggande förutsättningar inte var uppfyllda. Därför har hon i sitt avhandlingsarbete studerat hur tre olika digitala verktyg inom mobil hälsa, mHälsa, implementeras inom barnhälsovård, BHV, och elevhälsa.
Ett av verktygen syftar till att främja hälsosamma matvanor och fysisk aktivitet hos små barn, och används av vårdnadshavarna. De andra två verktygen, som handlar om levnadsvanor och psykisk hälsa, vänder sig till gymnasieungdomar. I studierna deltog chefer, rektorer, BHV-sjuksköterskor, skolsköterskor och personer med ansvar för digital strategi på kommunal eller regional nivå.
Maria Fagerström har identifierat två avgörande faktorer som kan göra det svårt för vården att införa och börja använda mHälsa-verktyg som utvecklas av exempelvis forskare.
– De här apparna genererar hälsodata som behöver tas om hand på ett säkert sätt. I mina studier upplevde personerna som jag intervjuade detta som väldigt svårt. Den andra viktiga faktorn är tydlig styrning av implementeringen, säger Maria Fagerström, som nyligen disputerade vid Linköpings universitet.
Otydlig styrning gjorde att många var osäkra på vilken roll digitala hälsoverktyg skulle ha och om de skulle prioriteras i verksamheten.
Nästa fas i införandet av digitala verktyg kommer när beslutet att börja använda en hälsoapp i verksamheten väl har tagits.
– Jag ser i mina studier att när en hälsoapp ska användas i verksamheten, är det jätteviktigt med fortsatt styrning. BHV-sjuksköterskor och skolsköterskor är väldigt autonoma professionsgrupper, som förväntas både driva projekt och samtidigt sköta sitt dagliga arbete. De efterfrågar mer styrning både från chef och regionala aktörer, säger Maria Fagerström.
Det gäller förstås att inte glömma slutanvändarna: ungdomarna och vårdnadshavarna som ska använda verktygen regelbundet och förhoppningsvis ha nytta av dem. Maria Fagerström har intervjuat även ungdomar, och konstaterar att det inte räcker att erbjuda dem en app och visa hur den fungerar.
Ungdomarnas inställning till appar som stöd för psykisk hälsa, och hur väl appen stämde överens med annat som de tyckte om att använda, påverkade hur de tog den till sig. Ungdomarna lyfte också att de vill prata om appen med sina kompisar.
– Ungdomarna ville gärna diskutera psykisk hälsa och appen i klassrummet. Det innebär att en liten app, som man kanske tror är enkel att införa, får många ringar på vattnet för hur lärare och mentorer jobbar med psykisk hälsa, säger Maria Fagerström.
Med andra ord innebär implementering av ett digitalt verktyg inte bara att införa en ny app utan om att införa ett nytt arbetssätt inom verksamheten.
I intervjuerna med personal framkom också att de ibland upplevde att det uppstod kulturkrockar när verktyg infördes i arbetet. BHV- sjuksköterskor och skolsköterskorna är vana att arbeta med levnadsvaneförändringar genom att bygga relationer och prata med människor. De beskrev i intervjuer att verktyget kunde hamna emellan och hindra relationsskapandet.
– Införandet av digitala mHälsa-verktyg kan vara utmanande för personalen. Samtidigt säger de att det finns ett stort behov av att det hälsofrämjandet arbetet följer med i samhällets digitalisering. Och eftersom resurserna för hälsofrämjande arbete är så begränsade kan sådana här verktyg vara ett sätt att förlänga stödet även efter det fysiska mötet, säger Maria Fagerström.
Avhandling: Getting Dressed for Success: Implementing Health-Promoting mHealth in Swedish Child and School Healthcare Services, Maria Fagerström, Linköping University Medical Dissertations No. 2029
