Ny forskning visar hur svåra upplevelser i barndomen, som övergrepp, försummelse eller krig, kan påverka hjärnans struktur, funktion och till och med genuttryck – ibland med livslånga konsekvenser.
Ett tragiskt men välstuderat exempel är barnen i Rumäniens barnhem under 1980-talet.
De som tillbringade lång tid i institutionsvård utvecklade mindre hjärnvolym och sämre kognitiv förmåga. Studien visar hur barndomen är en känslig period för hjärnans utveckling, som kan störas av både fysisk och känslomässig brist.
Stress och hjärnans känsliga områden
- Barndomstrauma påverkar kroppens stressystem (HPA-axeln) och höjer nivåerna av kortisol och inflammatoriska markörer.
- Hippocampus, viktig för minne och orientering, är särskilt känslig för stresshormoner och kan minska i storlek efter upprepade trauman.
Olika typer av trauma påverkar olika delar av hjärnan
Olika typer av trauma påverkar olika delar av hjärnan- Trauma genom övergrepp (kommission) aktiverar limbiska systemet (bl.a. amygdala) vilket leder till överreaktion på hot.
- Trauma genom försummelse (omission) påverkar främst prefrontala cortex, vilket försämrar planering och abstrakt tänkande.
Studier visar även att övergrepp kan accelerera hjärnans mognad, medan försummelse snarare försenar den.
Epigenetik – hur miljön formar våra gener
Barndomstrauma kan påverka genuttryck via epigenetiska mekanismer, t.ex. genom att vissa gener aktiveras eller stängs av beroende på miljöpåverkan. Det kan även leda till ”genetiskt åldrande”, där cellerna uttrycker gener som hos äldre individer, vilket kopplats till depression.
Liknande effekter har setts hos barn vars mödrar upplevde svält under graviditeten, som i studien om den nederländska svälten 1944 – vilket visat samband med senare fetma och ämnesomsättningsproblem.
Hopp genom resiliens
Trots dessa allvarliga effekter är hjärnan formbar. Vissa barn visar återhämtning och utveckling, särskilt om de får trygg vård tidigt. Barn från rumänska institutioner som adopterades före sex månaders ålder visade senare normala utvecklingsnivåer.
Resiliensforskning försöker nu identifiera både biologiska och psykologiska faktorer som skyddar mot effekterna av trauma och i vissa fall möjliggör posttraumatisk utveckling.
Slutsats: Barndomstrauma kan lämna djupa spår i hjärnan och genetiken, men rätt stöd och insatser kan bidra till återhämtning och psykisk motståndskraft.
Källa: psypost.org
