Efter händelserna på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där det skett en överdiagnostisering av det premaligna tillståndet EIN (endometrial intraepitelial neoplasi), har RCC analyserat nationella data och genomlyst hur kvalitetssäkringen vid bedömning av premaligna tillstånd kan bli bättre i hela landet.
Analysen visar att ingen systematisk överdiagnostisering av EIN har skett i övriga landet.
För att förhindra att en liknande överdiagnostik inträffar igen arrangerade RCC en workshop. Där diskuterade professions- och ledningsföreträdare från hela landet hur kvalitetssäkringen vid bedömning av EIN kan förbättras. Analysresultatet och åtgärdsförslagen presenterades vid ett webbinarium den 19 mars.
Workshoppen resulterade i 17 konkreta åtgärdsförslag inom 6 utvecklingsområden. Förslagen rör allt från ökat processtänk vid premaligna tillstånd till utvecklade kodverk och större möjligheter till kompetensutveckling för patologer. Flera förslag rör stärkt deltagande i befintliga kvalitetssäkringsprogram.
–En grundförutsättning för att de befintliga kvalitetssäkringsprogrammen ska nå sin fulla effekt är att varje klinik säkerställer att det finns rutiner för att delta i de diagnostiska testen inom programmen, samt att man diskuterar resultaten internt och agerar på dem, säger Helena Brändström, biträdande nationell cancersamordnare.
Patientinformation
En utmaning vid premaligna tillstånd, som EIN, är att beslut om behandling bygger på en statistisk risk för framtida livmoderkroppscancer.
–Dialogen mellan läkare och patient är därför central för att säkerställa att patienten är välinformerad, delaktig och har realistiska förväntningar på behandlingen. Under workshoppen framkom ett behov av tydlig patientinformation som förklarar diagnosen och belyser både fördelar och nackdelar med olika behandlingsalternativ, säger Ralf Segersvärd, medicinskt ansvarig och verksamhetsutvecklare vid RCC Stockholm Gotland.
–Det finns goda möjligheter att både stärka kvaliteten och undvika att det här händer igen. Men det krävs att alla hjälps åt och är medvetna om sina ansvarsområden på olika nivåer, och att det finns god kommunikation och återkoppling mellan alla delar i vårdkedjan, säger Helena Brändström, biträdande nationell cancersamordnare.
