Under sju veckor genomförs ett pilotprojekt på dagverksamheten Tussilago i Teckomatorp.
Genom kognitiv stimulans terapi (CST) vill man särskilt stärka minnet hos personer med begynnande demens och på så vis öka individens livskvalité.
För att få praktisera CST-metoden i vardagen krävs utbildning.
Så i våras bar det av till Rikshospitalet i Köpenhamn för Tussilagos specialistsjuksköterskor Anna-Lena Gudmundsson, Marie Arndt och Evelina Rosdahl. Metoden är ursprungligen framtagen i slutet på 90-talet på Nationalt videcenter för demens i Danmark.
— I Danmark ligger man i framkant inom området. I Sverige är det hittills bara Höganäs som använder metoden för en grupp på ett av deras särskilda boenden. Men för en dagverksamhet är vi först i Sverige, så den här gruppen är verkligen pionjärer, säger Anna-Lena Gudmundsson.
Deltagare och upplägg
Mona (t.v) och Ville (t.h), två av deltagarna är mitt i en övning där de utifrån antal, färg och form sorterar olika geometriska objekt. I mitten från vänster ser vi specialistsjuksköterskorna Marie Arndt och Anna-Lena. Foto: Daniel Henriksson.
CST är en strukturerad terapiform som syftar till att förbättra minnet hos personer med tidig kognitiv svikt. Inför uppstarten genomförde kommunens demenssjuksköterska intervjuer och tester för att säkerställa att rätt personer deltar i projektet.
— Totalt är det sex deltagare i gruppen och alla deltar frivillig. Vi träffas under sju veckor, två gånger i veckan i cirka 90 minuter, för att tillsammans gympa hjärnan, säger Marie Arndt.
— Vi brukar inleda träffarna men något så enkelt som en kopp kaffe och gemensam sång, vilket skapar en bra känsla och samhörighet. Men sedan har varje träff sitt specifika tema, kompletterar Anna-Lena med.
Anna-Lena och Marie fortsätter berätta att det kan handla om fysiska aktiviteter, där de utför rörelseövningar. Det kan också vara musik, där de lyssnar men också pratar om och spelar på några instrument. Målet är att skapa variation och engagemang och där varje träff blir en ny upplevelse för deltagarna.
Två av deltagarna i gruppen är Mona Hansson och Ville Nordén. Båda bor i Teckomatorp och de ser fram emot veckans träffar.
— Det blir ett avbrott i vardagen. Annars sitter man gärna hemma och glor på Tv. Så det blir lite annorlunda och man träffar människor, säger Mona.
Ville nickar och instämmer:
— Det är fantastiskt. För det första får jag en promenad hit och för det andra så får jag något nytt för hjärnan att ta in efter varje gång. Jag skriver också dagbok för att komma ihåg vad vi gjort under dagen. Så nu kom ni med i dagboken, säger Ville med ett skratt. Men annars är det samma för mig, man sitter gärna hemma. Visserligen har jag ett löpband jag kan gå på när jag tittar på Tv.
Gör det någon skillnad?
Personalen och deltagarna vittnar själv om positiva förändringar. Mona berättar till exempel hur träffarna gjort henne mer engagerad och alert. Att hon fått nya rutiner och uppgifter att fylla dagen med.
— Efter bara någon vecka märkte vi hur deltagarna blev mer delaktiga, att de kände sig trygga i gruppen och att de tog mer initiativ. Till exempel kommer Ville med nya ordspråk och citat till träffarna som vi fundera över och diskutera, säger Anna-Lena.
— Man känner att man mår mycket bättre helt enkelt. Det stimulerar hjärnan och man kan hålla lite längre, tillägger Ville.
Anna-Lena berättar också hur Ville efter ett tema om fysisk aktivitet kom tillbaka till gruppen med ett gymnastikprogram, något som inspirerade både honom och de andra i gruppen att tänka på gamla minnen och aktiviteter.
— Denna typ av upplevelse är typiskt för CST, där deltagarna själv aktivt bidrar till att stimulera minnet genom återblickar och nya upplevelser, säger Marie.
Målet med projektet
Marie och Anna-Lena berättar att den röda tråden i CST-projektet är att verksamheten riktar sig till deltagare som är i ett tidigt stadium av kognitiv svikt.
— Vi bygger en tidigt en relation och ett förtroende som kan ligga som grund för individens eventuella deltagande i vår ordinarie dagverksamhet, som riktar sig till personer där den kognitiva svikten är längre kommen, säger Marie.
Det övergripande målet är att genom övningar upprätthålla deltagarnas kognitiva förmåga så att de kan bo kvar hemma längre och behålla en högre livskvalitet.
— Projektet pågår fortfarande och det är oklart om det blir en permanent del av vården, men första stegen ser lovande ut. Vi kommer i alla fall efter projektets sju veckor fortsätta att träffa gruppen en gång i veckan. Sedan hoppas vi att vi kan starta upp nya grupper, säger Anna-Lena.
