Att leva med obsessive-compulsive disorder (OCD), tvångssyndrom, har stor påverkan på det vardagliga livet.
För vissa blir det ett betydande hinder.
Nu har vuxenpsykiatrimottagning Simrishamn tagit fram en lyckad modell för intensivbehandling i grupp.
– Vi konstaterade att flera av våra OCD-patienter inte hade blivit hjälpta av det vanliga upplägget av KBT med träff 1–2 gånger per vecka med hemuppgifter, säger Elisabeth Arenlind, psykolog och psykoterapeut.
Genom att titta på olika studier jobbade man fram en modell för intensivbehandling i grupp.
Vid tvångssyndrom finns tvångstankar och tvångshandlingar i så hög grad att det blir ett betydande hinder i livet. Exempel på tvångstankar kan vara oro för att man glömt låsa dörren, rädsla för smuts eller att man är rädd för att skada någon. Tvångshandlingar kan till exempel vara att flera gånger kontrollera om spisen är avstängd, tvätta händerna länge eller upprepa ett visst ord i tankarna.
Personen kan också ha ett stort behov av att få bekräftelse från sin omgivning. Till exempel frågar personen upprepade gånger ”tänk om-tankar” som; låste jag dörren, jag körde väl inte på någon. Dessa tvångstankar och tvångshandlingar upptar mycket tid och kan i vissa fall leda till att det är svårt att fungera i samhället.
Vid tvångssyndrom används som förstahandsval terapiformen exponering och responsprevention, ERP, som är en typ av kognitiv beteendeterapi, KBT. Denna psykoterapi handlar främst om att lära sig att möta ångesten som tvångstankarna triggar utan att göra de neutraliserande tvångshandlingarna. Med denna terapiform som grund har vuxenpsykiatrimottagning Simrishamn inom verksamhetsområde Kristianstad, tagit fram en modell som utgår från en fyra dagars intensivbehandling i grupp.
– Flera patienter har uttryckt oro inför att vara med på en gruppbehandling. Vi ser att denna oro släpper väldigt fort. Det blir synligt att man inte är ensam om sin sjukdom. Deltagarna i gruppen sporrar varandra och det blir en bra dynamik, säger specialistpsykolog Jouni Pirilä.
De fyra dagarna innehåller bland annat pedagogisk introduktion, gruppdiskussioner och individuell exponering på hemmaplan eller där tvånget framträder. Intensivbehandlingen avslutas med en gruppträff tillsammans med närstående.
– Att avsluta intensivbehandlingen tillsammans med närstående har vi sett är viktigt, både för patienterna och för närstående. För de anhöriga som är trötta på sin närståendes tvång kan andra i gruppen förklara att det inte är något som går att styra utan verktyg. Här får närstående också mandat att inte medverka i patientens tvångshandlingar utan i stället uppmuntra ansträngningarna att låta bli, säger Jouni Pirilä.
Det genomförs en uppföljning efter två veckor och en efter två månader. Dessa visar på goda resultat.
– Det är fint att höra hur processen fortsätter och se att deltagarna arbetar vidare självständigt med sina verktyg. Några patienter har också lyft att de nu får mycket tid över till annat. Det väcker frågor som ”Vem är jag nu när jag inte tvångar?”. Här är det viktigt att identifiera patienternas egna värderingar för att lägga ut en ny kurs i livet, säger Elisabeth Arenlind.
