När Lenitha kom hem från skolbalen 15 år gammal fick hon sin första panikattack.
Foto: Privat
Nu när hon precis fyllt 30 är hon på väg att kunna lämna psykiatrins grepp. I halva sitt liv har hon proppats full med tabletter istället för att få hjälp i att arbeta med sina problem. Nu, nästan tablettfri börjar hon få framtidshopp igen.
– Psykiatrin har gjort mitt liv värre, säger Lenitha. Sämre. Det finns inga quick fix, man kan inte medicinera bort livets problem, man måste lösa dem.
Efter den första panikattacken sökte hon hjälp hos skolkurator och BUP men fick ingen hjälp. Vid 18 års ålder sökte hon hjälp hos husläkaren – som skrev ut Xanor och Cipralex mot panikångest och depression. Hon mådde bättre till en början men attackerna och det dåliga måendet fortsatte.
Vid 24 års ålder höll det inte längre. Panikattackerna blev så svåra och kom så ofta att hon uppsökte läkare igen. Denna gången en ny läkare som skrev ut Venlafaxin och allt högre doser Xanor. Läkaren som skrev ut sa: ”Du blir inte beroende om du bara tar 5 – 6 tabletter om dagen vid behov ”. När hon inte tog tabletterna blev hon sämre men hon förstod inte att det var abstinens. Och ingen hade pratat med henne om det. Så hon tog tabletter.
Venlafaxin gjorde henne manisk
2012 var det en galen sommar för Lenitha. Hon tror att det var Venlafaxinet möjligen i kombination med Xanor som gjorde henne manisk:
– Det var en galen sommar. Jag lämnade min man, kunde inte jobba och fick flytta hem till min mor. Jag tappade omdömet helt och hållet denna sommar. Till sist bestämde jag mig för att sluta för jag förstod tillslut att jag var beroende och insåg att det inte höll längre och jag slutade tvärt. Ingen hade informerat mig om hur farligt det kunde vara, att man till och med kunde dö. Jag hallucinerade i veckor, spydde, badade i svett. Till sist åkte jag in till psykakuten. De sa att jag inte borde slutat med medicinerna tvärt men skickade endast hem mig med Lerigigan och sa åt mig att ringa ambulans om jag började krampa. De sa att det trodde att jag var bipolär då jag tagit dåliga beslut den sommaren och svängt i humöret.
– Jag blev hemskickad och var ofta själv och väntade egentligen på att antingen dö eller bli bättre någon gång. Jag blev efter ett tag bättre. Psykakuten hade skickat en remiss till affektiva mottagningen. När hon kom till affektiva mådde hon mycket bättre men kände sig ändå tvungen att gå dit. De hade de lagt fram ett formulär som skulle mäta om hon var bipolär utan att de träffat henne tidigare – och det var hon ju visade formuläret. Lenitha fick diagnosen bipolär 2 och medföljande antidepressiv, antipsykotisk, stämningsstabiliserande, lugnande, sömntabletter och Lyrica. Plus lite andra mediciner mot biverkningarna från alla andra.
Lyrica – för att kolla om hon kunde må bättre
– Jag gick hos affektiva i tre år med alla medicinerna men mådde allt sämre. Jag hamnade i depression och fick underliga fobier och kom fram till att det var medicinerna som gjorde mig sjukare. Jag träffade aldrig en och samma läkare varje gång. Jag fick Lyrica – men jag vet inte mot vilken diagnos. ” Vi kollar bara om du kan må bättre av det här ”, var svaret jag fick när jag frågade.
– Jag ville ha terapi mot ångesten men de hade inga tider sa de. Dessutom menade de att jag mådde för dåligt för terapi och jag var tvungen att medicineras för att bli stabil innan, trots att jag blev alltmer instabil av alla mediciner.
Till slut tröttnade Lenitha på att må dåligt. Hon slutade att gå på affektiva vilket ledde till att hon blev utförsäkrad av försäkringskassan vilket givetvis ledde till stora ekonomiska bekymmer. Hon sökte hjälp för sin ångest hos vårdcentralen.
– Jag fick kontakt med en KBT-terapeut där. Vi gick igenom mina panikattacker tillsammans och jag mådde lite bättre.
Men lite senare sprack det för Lenitha efter det hände något traumatiskt i hennes liv. Hon kunde inte sova och mådde otroligt dåligt av det.
Hon fick Imovane utskrivet men det receptet klippte de sedan tvärt och abstinens symptomen kom omedelbart.
Saroten – i förbyggande syfte
Vid ett besök hos psykakuten för att söka för grova sömnproblem och panikattacker fick Lenitha Saroten utskriven:
– När jag frågade varför jag fick ett antidepressivt medel när jag inte var deprimerad sa de att jag skulle ta det i förebyggande syfte, OM jag skulle bli deprimerad.
Saroten tillhör den gamla sortens tricykliska antidepressiva och har massiva biverkningar.
– Jag kände ingenting. Brydde mig inte om något. Jag var destruktiv mot mig själv och andra. Det hade kunnat explodera en komet vid sidan om mig, jag hade inte reagerat. Jag la in mig igen och var i riktigt dåligt skick då ångest var det enda jag fortfarande kände. De gav mig ännu mer mediciner och jag trodde att jag måste ta dem, att jag låg där på tvång. Det var först när jag fick lämna avdelningen en i personalen sa ”Du vet att du aldrig var tvångsinlagd va ”.
En medicin hade inga biverkningar – sa psykiatrin
Efter att ha legat inne en tid fick Lenitha ett erbjudande:
”Du får åka hem om du tar den här medicinen men läs inte om biverkningarna för det finns inga”, sa de. Hon skrevs ut. Hon kände sig fri och beslutade sig för att aldrig mer sätta sin fot på psykiatrin igen. Efter en vecka fick hon reda på att hon var gravid.
– Jag slutade med Saroten samt lite andra mediciner och mådde bättre men hade fortfarande ångest. Jag fick remiss av soc, specialist mödravården, vårdcentralen och den avdelning jag varit inlagd på till affektiva men fick ingen reaktion förens efter 14 månader trots vårdgarantin på 90 dagar. Jag födde min dotter och flyttade runt. Det blev lite rörigt. Jag var en ensam mamma med ångest och sömnproblem.
Imovane istället för Xanor
– Jag gick till husläkaren som skrev ut Imovane åt mig trots att hon visste att jag varit beroende av Xanor. Jag hade inte en aning om att Imovane var likt bensodiazepiner och hade ingen koll.
Ganska snart blev Lenitha toleransabstinent och tabletterna gick åt fortare än de skulle enligt receptet. –
Jag var tydlig med att jag inte kunde gå på något som liknade Xanor och att det heller inte skulle skrivas ut i större mängder. Men det gjordes ändå. Hon blev nu sjuk, riktigt sjuk.
– Jag var yr, jag kunde inte äta, vägde 41 kilo. Jag var så svag att jag inte orkade hålla min egen dotter emellanåt och ångesten var total. Jag bad min pappa att skjutsa mig till vårdcentralen. Där fick jag endast träffa terapeuten som sa att läkaren sagt att detta inte var hennes ansvar och de hänvisade mig till beroendemedicinska, som inte kunde hjälpa mig ännu. Jag och min pappa besökte ännu en vårdcentral, affektiva mottagningen och bankade på beroende medicinskas dörr helt utan gehör. Psykakuten sa även dem att de inte kunde göra något, möjligen skicka hem mig med neuroplektika vilket jag endast mådde sämre av.
– Jag mådde så dåligt.
– Jag var säker på att jag skulle dö. Jag började spela in en film där jag berättade allt som hänt samt tog farväl av alla jag kände. Psyket föll samman, kroppen upphörde att fungera normalt, ingenting fungerade. Jag ringde runt till alla jag kom på för att be om hjälp och till slut ringde de upp från beroendemedicin och sa att jag kunde få komma om några veckor. Lättnaden är svår att beskriva efter en lång tid av att vården gett en kalla handen. Jag var ju tvungen att fungera för min dotters skull. De satte in Stesolid samtidigt som jag fick fortsätta på Imovane ett tag. Jag bad om att bli av med Imovanen då Stesoliden snabbt slutade verka mot abstinensen Imovanen gav. Jag vaknade kl. fyra varje morgon med dödsångest ännu en gång liggandes i en pöl av svett.
– Efter ett par månader fick jag sluta med Imovanen och framför mig låg en ohyggligt brutal nedtrappning av Stesolid, fruktansvärt jobbigt men bättre än alternativet. Jag var väldigt ärlig i vad jag kände angående mediciner och psykiatrin redan från början men ändå ville de ge än mer psykofarmaka. – Vill du ha antidepressiva mot din ångest? frågade de… Antidepressiva som för mig endast gjort saker och ting så mycket värre än vad de var till att börja med.
Sorg att dotterns första år försvann i pillertträsk
– De är snälla på beroendemedicin men jag försöker att vara där så lite som möjligt. Jag har haft bråttom med att sätta ut mediciner men det är farligt att sluta tvärt. Det blir bara svår abstinens och jag är denna gång inte villig att offra mitt liv för att bli av med dem. Nu har jag insett att det är långsam nedtrappning som gäller även om ett år känns alldeles för långt för mig. Nu ligger jag på 4 mg stesolid.
Jag började ta Magnesium och D-vitamin, då lättade abstinensen något. Jag sover med hjälp av Theralen och Melatonin. Ångesten är mycket, mycket bättre. Jag har hittat stöd utanför psykiatrin. Jag sökte även hjälp hos socialtjänsten med stöd i nedtrappning och återfall prevention men det största stödet får jag ändå utanför vården. Där har jag funnit mer styrka än psykiatrin någonsin har gett. Utan den hjälpen hade jag inte levt. Du är en människa, inte bara en journal. Nu känner jag hopp och framtidstro. Jag kan njuta av att vara mamma. Men det känns sorgligt att en stor del av min dotters första år försvann i ett pillerträsk.
Mycket kritisk till psykiatrin
Lenitha är mycket kritisk mot det psykiatrin utsatt henne för:
– Det finns inget bra stöd eller hjälp i psykiatrin. Antingen är det öppenvård och då ska du vara fri från piller, eller så är det slutenvård och då är det bara piller som gäller. Lenitha berättar att hon nu troligtvis ska bli av med bipolärdiagnosen då det troligen var alla mediciner som påverkade hur hon agerade och hur hon mådde.
– Psykvården är galen. Jag har även reagerat på att de skrivit in saker i min journal som inte stämmer, exempelvis att jag sökt för saker jag aldrig sökt för.
Jag borde ofta vetat bättre och tagit mer ansvar men även psykiatrin borde ta ansvar. Min far som ofta varit med mig när jag besökt psykiatrin säger att det allra värsta är att de kastat på mig farliga piller när det inte behövts och nekat mig medicinering och inte visat något intresse att hjälpa när det verkligen behövts. Han uttalar sig även om långa väntetider och han kallar psykiatrin för ett skämt. Nu hoppas jag att jag kommer slippa psykiatrin i fortsättningen…
Artikeln är hämtad från Equal i Stockholm
