Det kan bli möjligt att utveckla ett läkemedel mot de biverkningar som ibland uppstår vid strålbehandling av tumörer.
Det visar forskare vid Umeå universitet i en ny studie. Hudskador, dermatit, är en av de vanligaste biverkningarna vid strålbehandling.
– Vi har upptäckt att ett protein som naturligt finns i kroppen kan påskynda läkningen av dermatit. Det gör att vi hoppas att vår forskning ska leda till att ett läkemedel kan tas fram, säger Tor Ny, professor vid Umeå universitet och ledare för en av forskargrupperna bakom studien.
Det protein som Umeåforskarna intresserar sig för är plasminogen. Det är ett naturligt förekommande protein som finns i plasma och kroppsvätskor. I studier på möss kunde forskarna se att plasminogen förbättrar och påskyndar läkning av strålningsinducerade hudbiverkningar.
Plasminogenet verkar på gennivå och ändrar uttrycket på ett stort antal gener. Det nedreglerar uttrycket av vissa gener och uppreglerar andra. Resultatet blir en minskad inflammation och en ökad omlagring av granulationsvävnad. Detta leder till att läkningsprocessen påskyndas och blir mer fysiologisk så att den mera liknar kroppens naturliga läkning. Därigenom minskar risken för att skadan utvecklas till fibros.
Mer än hälften av de patienter som behandlas för cancer får någon form av strålbehandling. Nio patienter av tio bland dessa drabbas också av någon grad av biverkningi bestrålade områden. En vanlig biverkning är akuta hudreaktioner, så kallad dermatit. Strålningsinducerad dermatit är mycket smärtsamt och begränsar i vissa fall möjligheten att ge en tillräcklig stråldos. För närvarande finns inga biologiska läkemedel som påskyndar eller förbättrar läkningen av dessa skador.
– Fortsatt forskning behövs för att se om plasminogen påverkar effekten av strålbehandlingen. Men våra resultat är klart lovande och vi tror att plasminogen kan bli ett läkemedel för behandling av strålbiverkning, säger Tor Ny.
Forskningen är ett samarbete mellan Institutionen för medicinsk kemi och biofysik, Institutionen för Medicinsk biovetenskap samt Institutionen för Strålningsvetenskaper vid Umeå universitet. Studien är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Cell Death and Disease.
