En nationell hjälplinje läggs ner – en annan öppnas

I 20 år har den Nationella hjälplinjen varit en jourtelefon för personer med psykiska problem.

En nationell hjälplinje läggs ner – en annan öppnas 1I årsskiftet lades den ner då regionerna som drev den, inte ville betala. Om några månader öppnar staten en annan stödlinje – mot våldsbejakande extremism. Det gäller att prioritera.

Det finns ett talesätt som går: ”Intresset ljuger aldrig”. Om det stämmer kan man konstatera att statens intresse för att motarbeta våldsbejakande extremism är betydligt större än att motverka psykisk ohälsa hos medborgarna. Finns hållbara argument för denna inställning? Knappast.

Under de senaste tio åren har officiellt fem personer dött av terrordåd i Sverige (då oräknat nazisters och högerextremisters bombdåd och avrättningar som ju aldrig är terrorism eftersom terrorbrott i Sverige enbart verkar kunna begås av personer med islamistisk grund). Under samma tid, 10 år, beräknas 15 000 personer, enligt officiell svensk myndighetsstatistik ha begått självmord.

Sedan 2012 beräknas cirka 300 personer ha åkt iväg till Syrien för att kriga för islamister. Mellan 10 –15 nazister/fascister har åkt iväg till Ukraina för att kriga där. Under samma tid har tiotusentals personer blivit inlagda i psykiatrin och tusentals nekats inläggning trots omfattande psykiatriska vårdbehov.

Detta gäller direkt drabbade. Men problemet rör betydligt fler än så. Så här skriver Socialstyrelsen på sin hemsida om suicid:
”Suicid är den vanligaste yttre dödsorsaken i Sverige. Död genom suicid är en konsekvens av psykiskt lidande som är outhärdligt för den som är drabbad. Suicid leder ofta även till stort lidande och försämrad hälsa för närstående och andra berörda, till exempel hälso- och sjukvårdspersonal.”

Ytterligare ett talesätt går: ”Politik är att prioritera”. Går man på hur staten och det politiska systemet prioriterar så är problemet med våldsbejakande extremism helt klart ett större hot mot invånarna i staten Sverige än psykisk ohälsa. Att det inte har något med verkligenheten att göra visar ovanstående. Däremot kanske det har med en politisk realitet att göra. Att det i dagens politiska klimat lönar sig mer politiskt att satsa pengar emot våldsbejakande extremism än mot ”psykiskt lidande som är outhärdligt för den som är drabbad”.

Ett tredje talesätt går: ”Ett samhälle ska bedömas efter sättet det behandlar sina mest utsatta medborgare på”. I Sverige har vi för närvarande en ordning där det politiska systemet satsar oerhört stora resurser på rättsväsendet med ambitionen att stärka ”tryggheten”. Samtidigt råder en sjukvårdskris med stora och växande köer på olika nivåer i vården, bland annat psykiatrin, runt om i landet. Men när det gäller sjukvård görs inga massiva statliga satsningar. Där pratas det inte om vikten av ”trygghet”. Istället menar man att ansvaret ligger hos någon annan. Åsa Moberg berättar i en artikel i Dagens Samhälle om hur hon tillskriver ansvarig minister Lena Hallengren i frågan om Nationella Hjälplinjens finansiering. Hon får följande svar från en pressekreterare:

“Hjälplinjen är en verksamhet som helt och hållet är regionernas och finansieras via SKR. Regeringen har inget mandat över den. Vår bild är att det har varit en välfungerande verksamhet och många som Lena Hallengren mött från civilsamhället har tyckt att den varit viktig. Vi beklagar beslutet”.

För några år sedan finansierades Nationella hjälplinjen direkt av Socialdepartementet. Möjligheten finns således, men det förtäljer inte ministern. Pengarna går till stödlinjen mot våldsbejakande extremism istället. Det är viktigare…eller?