Genom att aktivt använda elektroniska journaler, databaser och register skulle man systematiskt kunna välja ut lämpliga patienter för att snabbare än idag kunna ge tillgång till nya läkemedel, och därmed få en effektivare behandling för patienter med kronisk sjukdom.
Helena Norberg, doktorand vid Umeå universitet
Det visas i en ny avhandling vid Umeå universitet.
–Det vore en stor vinst för patienterna och samhället om man kunde korta ned tiden mellan att ett nytt läkemedel godkänns till att lämpliga patienter kan börja använda det, säger Helena Norberg, doktorand vid Umeå universitet.
När nya läkemedel godkänns har de studerats i kliniska studier och ofta visat bättre effekt än redan tillgängliga behandlingar. Därför är det viktigt att dessa behandlingar snabbt och effektivt börjar användas i vården. Nya behandlingar innebär dock ofta en högre kostnad. För att använda samhällets resurser på bästa sätt gäller därför att rätt patienter får tillgång till relevant behandling inom rimlig tid.
Att introducera en ny behandling i vården kallas implementering. Det tar ofta flera år innan alla patienter som skulle ha nytta av behandlingen erbjuds den. Detta är ett särskilt stort problem vid behandlingar till patienter med kronisk sjukdom. Med tillgång till elektroniska journaler, databaser och register borde implementeringen kunna göras mer systematiskt och effektivt.
I studierna i Helena Norbergs avhandling vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin undersöktes vilka hinder som finns för att implementera ny behandling i klinisk vardag. Man utvecklade därefter en metod för att systematiskt implementera nya behandlingar till patienter med kronisk sjukdom.
I avhandlingen visas att ett stort hinder för att implementera ny behandling i vården är att patienterna i klinisk vardag inte uppfyller de strikta kriterierna i kliniska studier. Här användes läkemedlet sacubitril-valsartan som exempel. Endast en fjärdedel av Umeås hjärtsviktspatienter uppfyllde kriterierna från den stora kliniska studien som läkemedlets godkännande baserades på. Detta berodde framför allt på att patienterna i kliniken var betydligt äldre.
Ett överraskande resultat var att, jämfört med den kliniska studien, kunde man se ännu lägre andel kvinnor som uppfyllde alla kriterier. Det berodde på att kvinnor inte behandlades med rekommenderade doser av hjärtsviktsmediciner i samma utsträckning som män. Detta förklarades av biologiska könsskillnader som att kvinnorna var äldre, hade sämre njurfunktion och sämre njurar.
För att effektivisera implementering av ny behandling utvecklas i studierna en metod som systematiskt selekterar ut lämpliga patienter utifrån objektiva kriterier. Därefter kallas patienterna med ett informationsbrev för att diskutera behandlingen. Eftersom man utgår ifrån objektiva kriterier går det att garantera att endast patienter med rätt profil erbjuds behandling, vilket är mest kostnadseffektivt och säkert utifrån den kunskap som finns om behandlingen.
Denna systematiska introduktionsmetod kan anpassas till valfri behandling. Därigenom skulle det kunna bli en användbar metod i vården när nya effektivare behandlingar ska implementeras till patienter med kronisk sjukdom.
För att studera hinder med implementering av ny behandling har man använt observationsstudier. En hjärtsviktspopulation på 1924 patienter studerades retrospektivt utifrån redan tillgängliga journaldata. För att testa hur den systematiska introduktionsmetoden fungerade i kliniken gjordes en fallstudie och en intervjustudie. Introduktionen av det nya läkemedlet sacubitril-valsartan användes som exempel i samtliga studier.
Helena Norberg har tidigare en magisterexamen i klinisk farmaci från Uppsala universitet och har arbetat som utredare på läkemedelsinformationscentral, som beredningsfarmaceut på sjukhusapotek och med läkemedelsgenomgångar. Vid sidan av doktorandstudierna undervisar hon på receptarie- och apotekarprogrammet vid Umeå Universitet.
