Utredarna Sofia Wallström och Fredrik Anderson föreslår på DN debatt en radikal förändring i den svenska sjukvårdsmodellen genom ny lag om riksintressen och ett förstatligande av sjukhusinfrastrukturen.
Svenska Läkaresällskapets ordförande Tobias Alfvén kommenterar och lyfter vikten av att vårdens professioner är involverade i diskussionen och processen framåt.
– Det kan inte undgått någon att den långtgående decentraliseringen av ansvar till regioner och kommuner i Sverige försvårat samordning på områden som kräver nationella lösningar för effektiv resursanvändning och vård på lika villkor, säger Tobias Alfvén, ordförande i Svenska Läkaresällskapet.
Tobias Alfvén, ordförande i Svenska Läkaresällskapet
Den dysfunktionella vårdinfrastrukturen utgör här bara ett exempel. Covid-19-pandemin har tydligt visat på avsaknaden av en sammanhållen beredskapsplanering, den svaga statliga styrningen och oförmågan bland regioner och kommuner att gå åt ett håll när så krävs i kristider.
– Långt innan pandemin kunde vi konstatera att regionerna med SKR i spetsen inte klarar att samordna sig kring IT- och informationssystem, kunskapsstyrning, prioriteringar, nationella läkemedelslistan och personalförsörjning med mera, säger Tobias Alfvén.
Sofia Wallström och Fredrik Anderson tassar inte runt dessa uppenbara problem utan vågar lägga förslag som utmanar den kommunala självstyrelsen och tänka nytt.
– De visar ett mod som bland statliga utredare är ovanligt. Utredarna har även förstått något mycket grundläggande – att beslut om vilken vårdinfrastruktur som behövs för att möta långsiktiga behov i framtidens hälso- och sjukvård kräver den kunskap och erfarenhet som vårdprofessioner och patienter besitter, säger Tobias Alfvén. Främsta skälet till att NKS-projektet och liknande sjukhusbyggprojekt havererat är ju att olika aktörer fått driva igenom sina visioner utan att de som faktiskt arbetar i och förstår kärnverksamheten haft något reellt inflytande.
Svenska Läkaresällskapet har ännu inte tagit ställning till själva huvudförslaget om lag om riksintressen, men menar att förslagen om att reglera att företrädare för patienter samt legitimerad hälso- och sjukvårdspersonal ska involveras i olika beslutsprocesser är steg i rätt riktning.
– Att staten via regeringen och myndigheter måste få betydligt starkare muskler att styra hälso- och sjukvården där det finns behov av nationell samordning är närmast ett axiom. Det är också få som ifrågasätter att dagens 21 regioner är för många och svaga och därför bör ersättas med ett fåtal mer jämnstarka regioner. Bidrar utredarnas förslag om ny lag om riksintressen och förstatligande av sjukhusinfrastrukturen positivt till en sådan process eller är det andra åtgärder som krävs? Det är den diskussionen som bör föras nu, avslutar Tobias Alfvén.
