”Jag kom in med skyddsutrustning och såg alla svårt sjuka människor – då blev allt så verkligt”

I slutet av mars 2020 fick Charlotta Tegnestedt ett telefonsamtal från sin före detta chef på Karolinska sjukhuset Solna.

”Jag kom in med skyddsutrustning och såg alla svårt sjuka människor – då blev allt så verkligt” 1Situationen på intensiven var mycket pressad och behovet av intensivvårdskompetens var akut. Charlotta fick frågan om hon kunde komma in och jobba.

– Att hjälpa till med det jag kan kändes självklart. Det handlar om att jag har kunskap och kompetens som gör skillnad för människor i ett väldigt utsatt läge. Dessutom jobbar jag på Röda Korsets Högskola som är anknuten till Röda Korset, världens största humanitära hjälporganisation.

Från högskolemiljö in i covid-vården

Charlotta, som redan arbetade heltid vid högskolan, gick direkt in och jobbade på en covid-avdelning på helger och under påsken. Även om hon hade mångårig erfarenhet från intensivvårdsarbete var det en stor omställning att kastas in i en krissituation.

”Jag kom in med skyddsutrustning och såg alla svårt sjuka människor – då blev allt så verkligt” 2– Inför första arbetspasset fanns en viss rädsla hos mig, det ska jag inte förneka. Vi visste mindre om viruset då, hur smittsamt det var och hur väl skyddsutrustningen fungerade. Ska jag verkligen utsätta mig för det här? Det fanns rapporter om hur vårdpersonal blivit smittade och allvarligt sjuka, säger Charlotta och fortsätter:

– Första gången jag klev in på stora covid-avdelningen i skyddsutrustning och såg alla svårt sjuka människor blev situationen väldigt verklig. Rädslan släppte i och med att jag blev fullt upptagen med att ta hand om patienterna. Jag bestämde mig för att lita på skyddsutrustningen.

Högt tempo, svårt sjuka patienter och varm skyddsutrustning

Vården på covid-IVA skiljde sig på många sätt från Charlottas tidigare erfarenheter. Vanligtvis brukar en intensivvårdssjuksköterska ansvara för vården av en–två patienter. Nu fick hon ta ansvar för fyra. Men Charlotta hade gott stöd av kompetenta undersköterskor och alla andra kollegor.

– Det var några år sedan jag jobbade i vården, det mesta är sig likt men miljön där och då var ny. Jag var lite ringrostig och händerna en aning fumliga. Kablar, slangar och sladdar överallt, larm som pep och skyddsutrustningen som gjorde att jag varken såg eller hörde som jag brukar. Tempot var högt och marginalerna små. Vi arbetade i 12,5 timmars arbetspass och kroppen var rejält trött efteråt.

Välorganiserat och lösningsorienterat

Något som imponerade på Charlotta var hur snabbt sjukhuset ställt om, hur postop-avdelningen hade blivit en fungerande covid-avdelning med all utrustning.

– Det kändes bra organiserat. Vi delades in i arbetsteam, en intensivvårdssjuksköterska och två undersköterskor med lite olika erfarenhet som tog hand om fyra patienter. En del hade aldrig arbetat med intensivvård tidigare, så det gällde att lyssna in varandra och hjälpas åt.

Arbetssättet påminde lite om hur det var förr, och kanske var de erfarenheterna en fördel att ha med sig tror Charlotta. Som exempelvis att klara sig med mindre utrustning, att kunna tänka om när läkemedel tog slut, att förhålla sig pragmatiskt och prioritera utan att ha riktlinjer och checklistor i samma utsträckning.

Men Charlotta betonar mycket hellre vad hon lärde sig än vad hon bidrog med.

– Det var oerhört lärorikt ur flera aspekter! Att snabbt lära nytt och att lära ut, att ta vara på den kompetens som finns. Sen lärde jag mig förstås mycket om den covid-sjuka lungan och ventilatorbehandlingen, och att lägga patienter i bukläge. En procedur som förr var ganska omständlig gick nu förvånansvärt smidigt. Nytt för mig var också tänket och tillvägagångssättet för att förhindra att patienten utandningsluft och aerosol kom ut i rummet med tanke på risken för smittspridning.

Tankar på närstående och krånglande läsglasögon

Det som skiljde vården mest från hur det är under normala förhållanden, var att det inte fanns några närstående hos patienterna. Det fanns inte förutsättningar för det, men det kändes sorgligt, berättar Charlotta.

– Närstående är jätteviktiga för patienten, de inger trygghet och bidrar till tillfrisknande. Nu var de flesta patienterna djupt nersövda, men de som var vakna hade behövt närstående bredvid sig. Speciellt när vi inte hade samma tid att stanna upp och finnas där. Jag tänkte en del på det. Likaså på alla närstående som inte fick vara på sjukhusen.

Något annat som var utmanande för Charlotta var av mer praktisk karaktär. Hon använder läsglasögon på nära håll, men med dem på blev siffrorna på övervakningsskärmarna längre bort otydliga. Och med tanke på viruset kunde hon inte hålla på och ta i glasögonen.

– Det slutade med att jag fick tejpa fast dem på munskyddet under visiret så att dom hängde ner lite på näsan. Då kunde jag läsa vad det stod på ampullerna och papperna samtidigt som jag kunde se övervaket. Men det var inte optimalt.

I dagsläget har Charlotta många studenter som gör verksamhetsförankrad utbildning (VFU), både från grundutbildningen och specialistutbildningen. Nu har de hamnat i ”den andra covid-vågen” och Charlotta, som själv varit mitt i arbetet, tror att hon kan ha en större förståelse för vad det innebär för dem.

Hur kan du använda dig av dina erfarenheter i din undervisning?

– På flera sätt. I höstas, när vi startade upp specialistprogrammen med inriktning mot intensivvård och infektionssjukvård, inledde vi med att diskutera ett autentiskt case om en person svårt sjuk i covid. Patienten vårdades först på infektion följt av IVA, utifrån vård-behandling och etiska utmaningar, säger Charlotta och avslutar:

– Pandemin väcker också frågor om mänskligt lidande, jämlik hälsa, resursfördelning, brist på sjuksköterskor, kort-och långsiktiga konsekvenser – lokalt såväl som globalt. Och inte minst avtrycket på vår miljö. Dessa är alla frågor som går i linje med högskolans profil.