I dagens samhälle är det för en del enklare att se problem än lösningar.
Numera är det dessutom lättare att poängtera och dela med sig av dessa. Det var under en tid sällsynt att se någon dela med sig av ett problem eller svårighet på sociala medier eller i offentliga sammanhang. Idag ser det lite annorlunda ut. Nuförtiden fylls mina flöden av nyheter kring sjukdomar, mentala utmattningar och depressioner. Vi känner igen oss i andras svårigheter och känner tröst i att vi inte är ensamma. Det här är ju bra, att vi bevisar för varandra att vi inte är några superhjältar och att vi inte heller lever i någon sagovärld. Vi är ju trots allt bara människor. Men visst strävar vi ändå mot att må bra? Visst vill vi väl leva vår dröm om vi har möjligheten till det? Även om det är lite tufft ibland.
Det är lätt att tycka synd om sig själv, oavsett vem man är eller vilka förutsättningar man har. Vi blir förkylda, bryter ett ben, tar på oss för mycket jobb och blir mentalt utmattade. Ja, ibland är livet tufft.
Livet som diabetiker kan vara tufft och det är lätt att känna sig hjälplös och som att sjukdomen styr ens liv vissa dagar. Men så behöver inte fallet vara. Jag kan erkänna att jag haft dagar under min tid som diabetiker då jag tyckt synd om mig själv. Dagar då jag tänkt att det var orättvist att just jag skulle drabbas av den här sjukdomen. Vad hade jag gjort för att förtjäna den? De här tankarna är ingenting jag är stolt över men jag har accepterat att de funnits där och insett att dom är rätt mänskliga trots allt. Vad som är viktigare i de här situationerna är att byta perspektiv. Jag som diabetiker är den enda som kan förstå mig på min sjukdom till fullo och som har möjligheten att påverka den. Jag har alla redskap jag behöver för att säkerställa att jag mår så bra som möjligt. Ser jag till att lära känna min kropp och hur den agerar i olika situationer kommer jag kunna leva precis som jag vill.
Personligen har jag ofta svårt att komma ihåg flera saker som händer samtidigt och jag får ofta idéer som känns bra där och då men som sedan glöms bort.
Därför hjälper det om jag skriver ner det så att jag kan gå tillbaka och påminna mig själv. Detta gäller även min diabetes. För att ta kontroll över min sjukdom och göra det bästa utav den och mitt liv underlättar det om jag för anteckningar, lite som en dagbok. Så fort jag märker av en period med mindre bra värden ser jag till att få ner det på papper så att jag senare kan gå tillbaka och analysera dem. Förhoppningsvis hittar jag ett mönster och kan korrigera så att det inte upprepas. Här är det även viktigt att jag skriver ner det jag korrigerar för att avgöra om jag borde ändra något ytterligare eller om jag lyckats uppnå det önskade resultatet.
För att kunna genomföra detta krävs det att jag inte viker av för att det plötsligt känns bättre. Det är lätt att jag skriver ner en veckas blodsockervärden, måltider, aktiviteter och insulindoser och redan då ser en förbättring. Jag tror att det räcker, att jag knäckt koden, så jag slutar. Det är dumt. Jag vet att jag borde fortsätta anteckna, även de dagar där blodsockret är toppen och jag inte har några bekymmer eftersom de dagarna är minst lika viktiga att ta lärdom av.
Genom att lära mig om mig själv och hur min diabetes fungerar på mig specifikt blir det betydligt mycket lättare att göra det jag vill utan att känna någon oro eller tveksamhet över hur det skulle påverka mitt mående.
Diabetes är en sjukdom och ja, den är obotlig. Men det betyder inte att den behöver ha kontrollen. Som diabetiker har jag möjligheten att påverka min diabetes. Förstå mig rätt, jag kan själv inte uppfinna ett botemedel eller minska “styrkan” hos min diabetes. Den kommer alltid finnas där, på samma sätt, mest troligt livet ut. Men jag kan påverka mitt mående under tiden jag lever med den. Jag har förmågan att lära mig om dess tendenser så att jag minskar stunderna då den styr ratten och får mig att må sämre. Det är inte alla sjukdomar som gör det, som ger en den möjligheten. För att ge den här möjligheten en chans att ge optimalt resultat krävs det dock mycket arbete, något man måste ställa in sig på. Som med allt annat här i livet ställs vi inför utmaningar. Tillvägagångssättet kan se olika ut men vad vi ofta har gemensamt är att vägen till målet inte går spikrakt framåt. I stunden är det svårt att se att motgången kan bidra till något positivt men i efterhand är det lättare att sätta perspektiv på och lära sig av.
Det är som sagt lätt att tycka synd om sig själv och känna att sjukdomen drar det längsta strået. Jag försöker intala mig att det är okej att känna såhär ibland, det är mänskligt. Men jag får inte fastna där. Om det är orättvist att just jag fick diabetes? Kanske det. Men jag har alla möjligheter att göra det bästa utav det. Vill jag må bra och leva det livet jag vill leva är det som med allt annat här i livet, jag måste jobba för det. Jag tar lärdom och kontrollen igen eftersom min sjukdom ger mig den möjligheten.
Nathalie
Nathalie Lindén har haft typ 1-diabetes sedan 4 års ålder och delar med sig av sina erfarenheter som diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.