Precist hantverk bakom snabba ögondiagnoser

Histopatologiska laboratoriet vid nybyggda S:t Eriks Ögonsjukhus är ett av landets minsta, men också det enda i Sverige inriktat på enbart ögon.

Det noggranna arbete som utförs här är avgörande för att patienter med ögontumörer får rätt diagnos och behandling.

Histopatologiska laboratoriets nybyggda lokaler vid nya S:t Eriks Ögonsjukhus är ljusa, rymliga, ergonomiska och väl ventilerade. Sedan flytten i september år 2020 har personalen nu hunnit etablera sig.Precist hantverk bakom snabba ögondiagnoser

– Vi har själva utformat rummen och våra arbetsflöden och trivs bra. Det har varit en period med att få rutiner i det nya huset att funka men nu börjar det kännas som att allt börjar sätta sig, säger Emma Lardner, biomedicinsk analytiker vid histopatologiska laboratoriet, S:t Eriks Ögonsjukhus.

Till histopatologen kommer vävnad från ögon, ögonlock, ögonhåla och tårapparat som utopererats på kliniker runtom hela Sverige. De vanligaste vävnadsproverna är misstänkt basalcellscancer på och vid ögonlocken.

Andra vanliga frågeställningar är skivepitelcancer, talgkörtelcancer, lymfom, inflammationer och hudsjukdomen aktinisk keratos.

Biopsierna kan vara millimeterstora, som när det gäller misstänka metastaser i ögonen, i andra fall kan det komma in hela ögon vilket ofta är fallet då ögat drabbats av uvealt melanom.

Men, innan diagnosen överhuvudtaget kan ställas krävs flera tekniska processer under minst två dagar. Det är här de biomedicinska analytikerna Emma Lardner och Marianne Georgsson kommer in i bilden.

– Varje vävnadsprov hanteras i olika steg, både manuellt och maskinellt. Om ögonpatologen ska kunna ställa rätt diagnos är det avgörande att alla delmoment är optimerade, säger Marianne Georgsson, biomedicinsk analytiker vid histopatologiska laboratoriet, S:t Eriks Ögonsjukhus.

Under en vecka tar hon och kollegan Emma Lardner emot i snitt 25 vävnadsprover i varierande storlek.

– Jag gillar att vi får ta hand om hela kedjan, från att registrera inkomna prover till att lämna över till patologerna. Det ger en stark känsla av att jag hjälper den enskilda patienten och är med och snabbar på diagnos och behandling, säger Emma Lardner.

Omfattande process
En vanlig morgon för de biomedicinska analytikerna börjar med att de registrerar inkomna prover. Sedan plockas de små biopsierna ut och läggs ner i särskilda lådor, så kallade kassetter. De större vävnadsproverna måste skäras i tre millimeter stora skivor.

– Det är nog hantverket som jag gillar mest, att färga för hand, snitta för hand. Det är pilligt och klurigt och kräver lite känsla, man får tänka till, säger Marianne Georgsson.

När bitarna har skurits ut behandlas de i en dehydreringsmaskin över natten för att all vätska ska försvinna. När vattnet är borta bäddas de in i smält paraffin, en vaxlik blandning, som får stelna.

– På morgonen är vävnadsproverna klara. Då öppnar vi kassetterna med vävnadsbitar och stoppar ner varje bit i varsin gjutform, sedan häller vi på mer paraffin, säger Emma Lardner.

Efter det är det dags för nästa maskin, mikrotomen, att börja jobba. Maskinen snittar varje block i fyra tusendels millimeter tunna skivor. Varje liten kloss tar mellan några minuter upp till en halvtimme att snitta. De tunna snitten tas upp med pensel och pincett och läggs i vattenbad, där de sedan fiskas upp med ett objektglas.

– En cell är tio till tolv tusendels millimeter, så våra snitt innebär att varje cell också delas några gånger, vilket är viktigt inom cancerdiagnostik. Då kan man se cellkärnorna inuti och hur cellerna interagerar med resten av vävnaden, säger Emma Lardner, som själv är mycket förtjust i att titta på cellerna i mikroskop, vilket hon alltid gör som en kvalitetskontroll.

Innan vävnadsproverna slutligen lämnas vidare till patologerna återstår att färga vävnaden. Cellkärnorna färgas blå medan resten av vävnaden får olika rosa nyanser. På det sättet kan patologen titta på vävnaden i mikroskopet och bedöma förändringen.

– Det sista jag gör innan jag går hem för dagen är att kontrollera så att färgningarna ser bra ut, sedan ställer jag allt på en bricka och går in till patologen, säger Marianne Georgsson.

Text: Jenny Ryltenius, Helena Mayer