Mångfaldskrisen i våra kustvatten är alarmerande.
– Det finns ett akut behov av att övervaka vattenlevande arter, säger Sonja Leidenberger, lektor i biovetenskap vid Högskolan i Skövde.
Nu presenteras nya forskningsresultat på en workshop och hon menar att sökandet efter hotade kräftdjur är som att leta efter en nål i en höstack.
Forskarna är överens, haven skickar flera varningssignaler om att något inte står rätt till. Och det handlar inte om en enskild händelse. Det är en kombination av flera parallella problem som hotar att krascha hela ekosystem.
– Vi har tagit prover på 15 olika platser på vilka man redan under Svenska Artprojektets Marina Inventering 2006-2009, samlade in data. Det är dels vid Koster nationalpark, dels vid Gullmarsfjordens naturreservat. Det ser tomt ut så det är klart att vi undrar hur det ser ut på andra platser som inte är reservat och där allt är tillåtet. Situationen är alarmerande, säger Sonja Leidenberger.
Forskarna ville med eDNA-metoden (enviromental DNA/miljö DNA) framför allt spåra efter hotade/rödlistade kräftdjur i sediment, men såg inte många kräftdjur över huvud taget. På några samlingsplatser fick de ingen fångst alls och såg inte heller några vanliga arter som till exempel simkrabbor. Kräftorna som fångades var betydligt mindre i storlek än förväntat.
Sonja Leidenberger eDNA
Vad tror du det minskande antalet kräftdjur i de här områdena beror på?
– Jag tror att det beror på en uppbyggnad av en rad olika faktorer som att klimatförändringarna gör vattnet varmare, fler invasiva arter, mikroplast i havet och färre ålgräsängar, och fortfarande tillåten trålning, för att nämna en del. Jag ser det här som en ackumuleringseffekt och vårt ekosystem är på väg att krascha, det behövs till konkreta åtgärder väldigt fort. Att bara skydda ytan räcker inte!
Genom att förstå dessa problem och sätta in konkreta åtgärder för att vända skutan kan vi göra skillnad. Ett sådant exempel handlar om att kartlägga hotade arter i våra hav. Det utgör i sin tur ett underlag för att rödlista hotade arter. Sonja har i sin forskning koncentrerat sig på olika kräft- och blötdjursarter.
Prover på vatten och sediment
Projektet ”Stoppa biodiversitetsförlusten genom förbättrad spårning av hotade evertebrater” har haft stort fokus på eDNA-övervakning och hur informationen kan användas i processen med rödlistning av vissa djurgrupper. Rödlistning fungerar för däggdjur, fåglar och fiskar men är, enligt Sonja Leidenberger, en svårare metod när det gäller småkryp som insekter, mollusker och kräftdjur. Forskningsprojektet inleddes redan 2019 och såväl marina kräftdjursgrupper som sötvattensmollusker har kartlagts och artsidentifierats. Insamlingen av data har skett genom sediment- och/eller planktonprover som analyserats med hjälp av både traditionella och eDNA metoder.
– Vi ser att metoden med eDNA fungerar för ryggradslösa vattenlevande djur, eftersom den påvisar spår av djuren i miljön genom scanning av habitat. Men jag ser vi behöver använda både nya och traditionella metoder för artbestämning i början. En del arter finns exempelvis inte med en streckkod i genetiska databaserna, som behövs annars kan man inte matcha sekvenserna mot en existerande streckkod. Jag ser att båda metoderna behövs parallellt ett tag till innan man kan gå över till använda sig av bara den nya metoden. En annan utmaning är att det i dag råder begränsad tillgång på taxonomiska experter så rödlistningen för vissa ryggradslösa djur baseras på gamla data och inventeringar.
Sonja Leidenberger konstaterar att det behövs ytterligare forskning i ämnet, men att det här projektet var ett första steg. Forskarna har visat att metoden fungerar och att man med hjälp av eDNA kan spåra hotade mollusk- och kräftarter.
Hur kan resultaten användas?
På hybrid-workshoppen ”Framtidens möjligheter att rödlista ryggradslösa djur”, 15 mars, kommer forskarna redogöra för sina resultat och slutsatser. Deltagarna kommer från ett flertal europiska länder och även två gästföreläsare är inbjudna. Men för Sonja Leidenberger och forskarkollegorna Sarah Bourlat och Finja Schaumann handlar det inte bara om att presentera resultat från projektet ”Stoppa biodiversitetsförlusten genom förbättrad spårning av hotade evertebrater”, utan också att diskutera hur metoderna kan integreras i olika verksamheter, i både Sverige och i andra länder.
– Vi måste se hur resultaten kan användas i miljöövervakning och åtgärdsprogram. Hur ska exempelvis handläggare på olika myndigheter kunna använda sig av den i sitt arbete för beslutsfattande om rödlistning eller andra åtgärder, säger hon.
Projektet har finansierats av Formas och genomförts i samverkan med Zoological Research Museum Alexander Koenig, Bonn i Tyskland. Projektet förlängdes till 2024 på grund av pandemin.
